Sverige ligger i framkant när det gäller övergången till en miljömässigt hållbar ekonomi. Siffrorna visar dock att detta bara är ytterligare ett exempel på hur den kapitalistiska ekonomin förorenar och förstör miljön. En situation som uppenbarligen inte kan övervinnas med institutionella medel. Här är den italienska versionen av artikeln.
Sverige målas utanför landets gränser upp som ett samhälle där klimatfrågan värderas högt. Runt om i världen kan man läsa om Sveriges investeringar i klimatet och att fler borde ta efter. Landet, som vill bli den första fossilfria välfärdsstaten, ses som en förebild ledande inom klimatpolitik med sina ambiotiösa mål, men är detta verkligen sant?
Fossilfritt 2045?
Hos den svenska befolkningen, särskilt hos den yngre generationen, är klimatet generellt en viktig fråga och rörelser som Fridays For Future (startad av den unga svenska aktivisten Greta Thunberg) har kommit att växa sig starka under årens gång. Sverige har tagit sig an framåtsträvande klimatmål som speglar den allmänna befolkningens vilja att bevara och stödja naturen. I dessa mål ingår bland annat att samhället ska vara helt fossilfritt år 2045, detta enligt den nationella klimatlagen som innebär att politiken ska främja klimatet. Av de åtta riksdagspartier som finns i dag har sju skrivit under den, en rungande majoritet. Vid första ögonkast verkar detta lovande men trots detta minskar inte utsläppen i tillräckligt stor utsträckning.
Anledningen är att en enstaka lag inte kan garantera en ekologisk övergång som uppenbarligen skulle strida med företagens tendens att prioritera vinst över alla andra behov kopplade till ”ekonomi”, i ordets mest bokstavliga betydelse, det vill säga ordningen av vårt förhållande till miljön. Hela sju av tio unga är missnöjda med klimatpolitiken och menar att politikerna inte gör tillräckligt för klimatet samtidigt som de själva är villiga att ändra sin livsstil för en bättre miljö. Man kan inte säga att konsumentism eller hedonism hos de unga generationerna skulle motsätta sig en riktig ekologisk övergång.
Sveriges unga skickar en tydlig signal att politikerna bör göra mer och en konflikt mellan generationer håller raskt på att växa fram, där unga ställer den äldre genreationen, och däribland politikerna, till svars för att inte agera tillräckligt.
Konfliktens kärna är dock inte missförståendet mellan två olika generationer, utan epokala beslut som ska fattas för att omvandla ekonomin.
Parissavtalet
Regeringens handlingsplan innehåller för det mesta ”allmänna ambitioner och prioriteringar” samt ”planerade utredningar och uppdrag till myndigheter”. Det är inte en enkel sak att förstå vilka konkreta insatser som faktiskt görs och vilka resultat som förväntas, till stor del på grund av att regeringen inte redovisar hur politiken förväntas påverka utsläppen (mer än i undantagsfall). Sverige har skrivt under Parisavtalet, där flera av världens ledare i Paris 2015 bestämde sig för att agera tillsammans för att den globala uppvärmningen inte bör överstiga 1,5 grader. I och med detta lades mer vikt på samarbete mellan länder för att sänka kostnaderna för klimatarbetet för att på så sätt bidra till att åtgärderna blir genomförbara. Trots det är Sveriges klimatpolitik främst riktad på att minska de nationella utsläppen, genom nationella restriktioner. John Hassler, en av Sveriges forskare inom ekonomi och miljöfrågor, menar att det här sättet att se på klimatpolitik är ålderdomlig och ohållbar då politiker aktiva i klimatpolitiken har ”låst fast sig i positioner som inte går att ändra”. I miljöpolitiska debatter framkommer ofta att Sverige ska framgå som gott exempel för att ”göra det lättare att ställa om politiken i Kina”, vilket Hassler inte själv tror på.
Jämfört med många andra länder har Sverige en ambitiös klimatpolitik. Höga ambitioner kräver en ny politik som tar kritiska beslut, även om det inte alltid är ekonomiskt gynnsamt. I en rapport från EU där klimatarbetet i diverse länder granskats hamnar Sverige på fjärde plats tack vare den höga ambitionsnivån. Dock kritiserar EU samtidigt landet för sin bristande plan för att uppnå dessa höga ambitioner. Sveriges klimatplan har stora bristfälligheter, t.ex. saknas detaljer om hur fossila subventioner ska komma att fasas ut. Ytterligare en brist är att energieffektiviseringen mäts i form av energiintensitet (antal kWh per krona BNP). För att nå klimatmålen måste energianvändningen totalt sätt minska, men tack vare detta sätt att beräkna energieffektivisering tillåts landets energianvändning att öka givet att BNP ökar ännu mer. För att nå landets egna uppsatta klimatmål (som är långt under det som finns förmedlat i Parisavtalet) bör utsläppen minska med minst sex procent om året. I dagsläget minskar utsläppen med en ynka halv procent om året.
Dold klimatpåverkan
En stor problematik med den klimatpolitik som drivs är hur landet fortsatt på flera olika sätt döljer en stor del av sin klimatpåverkan i den officiella statistiken, genom att bland annat inte räkna med de konsumtionsbaserade utsläppen, alla utsläpp av växthusgaser som landets konsumtion (t.ex. flygresor till andra länder eller den påverkan från importerade varor). Detta är absurt eftersom det i praktiken innebär att landets utsläpsstatistik förbättras mer om en affärsman flyger till Los Angeles än om hen reser med kollektivtraffik inom landets gränser.
De utsläpp av växthusgaser som landets konsumtion orsakar har inte minskat alls. Två tredjedelar av dessa konsumtionsbaserade utsläpp sker i andra länder än Sverige och täcks därför inte av klimatpolitiken och redovisas därför inte heller i statistiken. Detta ger en felaktig och skev bild av det verkliga Sverige. En annan konsekvens som detta får är att det är möjligt att minska Sveriges utsläpp genom att flytta utsläpp från Sverige till andra länder, där i dag c:a 60% av landets utsläpp sker (så gör IKEA och H&M som äger förgiftande fabriker i Turkiet). Att flytta utsläpp kan innebära att t.ex. flytta koldioxidintensiv produktion till andra länder. Sverige kan på det här sättet snabbt uppfylla sina klimatmål och behålla sin status som ett förebildsland samtidigt som utsläppen i andra länder fortsätter att öka.
Ett uppsatt delmål mot ett koldioxidneutralt samhälle är målet om att Sverige ska ha miskat sina utsläpp med 30% från 1990 till 2020. Statistik från Naturvårdsverket visar att de nationella utsläppen (år 2016) har minskat med hela 25%. Om man läser lite närmare inser man dock att denna siffra är möjig tack vare att Sveriges utsläpp bland annat har flyttat utomlands, utom synhåll. Samtidigt som koldioxidutsläppen inom landet har minskat med hela 18 miljoner ton har de istället ökat med 21 miljoner ton utanför Sverige tack vare den ökade konsumtionen.
Sedan länge har många ställt sig frågan om bilden av Sverige som ett klimatframåt land verkligen stämmer, och nyligen kom det ut en ögonöppnande artikel i Dagens Nyheter som har möjlighet att vända denna bild uppochner. Artikeln djupdyker in i Sveriges klimatpolitik och avslöjar att biobränslet räknas separat i statistiken och därav ger nollutsläpp.
Denna typ av utsläpp, den biogena koldioxiden, ingår således inte heller (likt de konsumtionsbaserade utsläppen) i utsläpsstatistiken. Artikeln visar att en sjättedel av alla svenska koldioxidutsläpp aldrig redovistats till FN. Att inte beräkna dessa utsläpp är ytterligare än anledning till att landet stolt kan presentera en officiell statistik som visar en minskning av koldioxidutsläppen med nästan 30% sedan 1990, precis enligt målet.
När träd bränns släpps koldioxid ut, vars koldioxidmolekyler har lika stor påverkan på atmosfären som de från olja (t. ex. genom bensinkonsumtion), ändå räknas trädförbränning och all annan biogen koldioxid som koldioxidneutralt, eftersom den koldioxid som släppts ut förväntas tas upp igen, dock efter 60-120 år. Att helt gömma dessa utsläpp, som må tilläggas är lika skadliga för klimatet som de fossila, ger befolkningen en känsla av falsk trygghet. Om dessa utsläpp istället adderas till de fossila utsläppen har landets utsläpp inte minskat alls sedan 1990. Ytterligare en graverande faktor att ha i åtanke är att enorma utsläpp inom pappersmassasindustrin inte finns i statistiken överhuvudtaget. Detta är en typ av biobränsleutsläpp, t.ex. förbränningen av restprodukten svartlut, som genererar mellan 15 och 18 miljoner ton koldioxidutsläpp per år. Alla biogena koldioxidutsläpp tillsammans är ungefär lika mycket som de fossila utsläppen vilket innebär att det sammantaget släpps ut nästan 100 miljoner ton växthusgaser om året inom Sveriges gränser. Om utsläpp från hela Sveriges ekonomi inkluderas, vilket innebär att de konsumtionsbaserade utsläppen adderas, hamnar utsläppen på över 150 miljoner ton, jämfört med de 51 ton som rapporterats. Sveriges i nuläget största energikälla är bioenergi (motsvarande 38% av den totala energianvändningen), varav den största delen kommer från förbränning av skogsprodukter. Naturvårdsverket och SCB släppte 2020 statistik i enhet med den sistnämnda DN-artikeln, som visar att landets biogena växthusgasutsläpp tyvärr fortsätter att öka så pass mycket att de slagit ut alla de fossila utsläppsminskningar som genomförts sedan 1990. De fossila koldioxidutsläppen har utbytts mot koldioxidutsläpp från biomassa. Sverige minskar därför inte sina utsläpp, utan förändrar dem.
Bakom modelllandetsretorik, omöjligheten till grön kapitalism
Sammanfattat är Sveriges klimatmål orealistiska med tanke på regeringens agerande, eller snarare ickeagerande, och väljarna liksom resten av världen, luras att tro att Sveriges klimatpolitik blomstrar. Politikerna blundar och väljarna blir tillsagda att tro på en framtidsvision som inte kommer att bli verklighet. För att klara av klimatkrisen behöver vi en ekonomi bortkopplad från fossila bränslen. Rika länder som Sverige skulle ha råd att avskaffa användandet av dessa och nå målet om nollutsläpp snabbare. Men det krävs politisk vilja för att gå emot de ekonomiska intressen som ligger bakom den nuvarande fossila kapitalismen. Det finns idag ett stort tryck från unga samt flera olika organisationer att landets politiker ska och måste ta ställning genom att tvinga fram hårdare krav om minskade utsläpp. De menar att landet bör utlysa ett klimatnödläge för att verkligen visa framfötterna och bli det förebildsland som Sverige skulle kunna vara. Det är nästintill omöjligt att överskatta klimathotet men trots detta genomförs endast små åtgärder som inte på långa vägar är nog för få landet att nå de uppsatta klimatmålen. Många svenskar är förargade och regeringen stum som en stor del av utsläppen fortsätter att flyttas utanför landet så att bilden av Sverige kan fortsätta att skina av falska förhoppningar. Sanningen är att de aktuella politikerna (inklusive Vänsterpartiet, som inte vill stå på arbetarklassens sida) är tvingade att försvara kapitalisternas intressen. För att försäkra att politiken slutar upp med symboliska åtgärder och ta sig an klimatfrågan på allvar så måste vi befria våra länder från kapitalistiska företags privatintressen.
Det är inte bara så att Sverige inte är den förebild som landet tycker sig vara, men det kommer aldrig att kunna bli en modell för klimatpolitiken: oavsett om man försöker reglera kapitalismen på en nationell nivå som man har gjort hittills eller på en internationell nivå som föreslagits av Hassler, kommer vårt rådande ekonomiska system aldrig att kunna rädda världen från en klimatapokalyps. Å andra sidan kommer kapitalismen alltid att lägga konsekvenserna av detta på den globala arbetarklassen. Därför måste svenska arbetare, både infödda och utfödda, ungdomar och studenter, tillsammans med arbetare från de länder som är drabbade av svensk omlokalisering samt arbetare från utsläppsdrivande västländer, sluta sätta sina förhoppningar till nationell borgerlig politik. Istället föreslår vi att arbetarna ska organisera sig och lägga grunden för att ställa nya radikala krav som ska driva en nationell och internationell kamp, i syfte till att fördöma kapitalismens och reformismens olämplighet och otillräcklighet på klimatområdet. Det ska blir klart för alla att det är omöjligt att lösa klimatkrisen utan att övervinna kapitalismen själv, som är dess skapare.
Guglielmina & Matteo Iammarrone
Nato a Torremaggiore, in Puglia, nel 1995, si è laureato in filosofia all'Università di Bologna. Dopo un master all'Università di Gothenburg (in Svezia), ha ottenuto un dottorato nella stessa città dove tuttora vive, fa ricerca e scrive come corrispondente de La Voce delle lotte.
